Det kommer en punkt då man känner sig helt tom, som att inget man gör spelar någon roll och ens plats på jorden är förbrukad. Då känner man sig sviken av vården och förbisedd. När man spenderar timmar och dagar med att tänka ut hur man ska formulera sig för att så mycket som möjligt av hur man känner ska komma fram men när man väl sitter där och det endast fokuseras på frågeställningar kring diagnoser och inte behandling och man senare kan läsa i journalen att man anses ha en neutral grundstämning (normal) och att de totalt avfärdat tankar om suicid och planer kring detta. Det är inte mycket i livet jag har men det enda som håller mig vid liv är mina barn men ju mer tiden går och desto äldre dom blir så känner jag mer och mer hur det inte skulle påverka dom så starkt om jag försvann. Jag har i flera veckor nu försökt hitta ljusglimtar i mitt liv men efter att ha läst allt psykiatin sammanställt och att de inte anser att jag mår särsklit dåligt så kännner jag hur lite man som just man blir tagen på allvar när det kommer till mental hälsa. Jag har fört en såkallad ”känslodagbok” sedan April 2025 där jag skriver ner mina djupaste och mörkaste tankar, det är ca 80 sidor jag skrivit i den, där ingår även mina suicidplaner som är väldigt utförliga med plats, tillvägagångssätt och förarbete. Detta är 8 väl uttänkta planer på samma nivå som en bankrånare skulle planera sin stöt, varje plan tar upp ca 2-3 sidor så det är inget snabbt och lätt skrivet. Mer och mer känner jag hur ljuset jag en gång haft har blåsts ut och min livslust är knappt märkbar. Jag vet inte längre vad jag ska göra, vart jag ska vända mig eller vad jag ska säga. Till alla er där ute som kämpar med måendet, öppna er för någon. Registrera dig i forumet (Bordet)på denna sida och skriv ett alias, det är 100% anonymt och skriv av dig i något av forumen.