Att vara självmordsbenägen handlar ofta mindre om en verklig vilja att dö och mer om en känsla att man inte längre orkar leva som man har det.
Det kan kännas som att livet krymper – sådant som en gång betydde något tappar färg och mening, allt börjar kretsa kring en inre tyngd.
Många upplever en stark psykisk smärta.
Tankarna kan bli hårda och upprepande, och det kan kännas som att man sitter fast utan någon väg ut.
Framtiden kan kännas stängd, inte för att man vet att inget kan bli bättre, utan för att man inte kan föreställa sig hur det skulle kunna bli det.
En djup ensamhet är också vanlig.
Man kan vara bland andra men ändå känna sig helt avskuren.
Det kan kännas som att ingern skulle förstå, eller att det man bär på är för tungt eller skamligt att sätta ord på.
Vissa känner mest tomhet – som om känslorna har stängts ut.
Andra upplever istället ett intensivt inre tryck: rastlöshet, ångest eller panik.
Enkla saker kan då bli överväldigande och vardagen kräver mer energi än vanligt.
Tankarna förändras ofta i ett sådant tillstånd.
Perspektivet blir smalare, problem känns permanenta och lösningar osynliga.
Det kan också finnas en start självkritik – tankar om att vara en börda eller inte vara värd hjälp.
Samtidigt finns det ofta en ambivalens.
En del av en vill bort från smärtan, medan en annan del fortfarande vill bli sedd, förstådd eller få det lättare.
Den inre konflikten kan vara väldigt utmattande.
I grunden handlar det ofta om en djup trötthet – en känsla av att ha kämpat för länge och burit för mycket.
Inte nödvändigtvis en längtan om att försvinna, utan en längtan efter att få vila från det som gör ont.